panikångest och tvångstankar.
När man en morgon helt plötsligt inte funkar som man ska.
När tankarna inte alls går att styra, när man har känt att det kommer
smygandes med dagarna sen en dag så slår det till.
Vare sig jag vill eller inte. Att ta sig upp ur sängen,
att få i sig frukost, försöka trycka bort tankarna "det här går bara inte"
försöka tänka, "men det handlar bara om 4 timmar",
eller som i skolan, "det handlar bara om en lektion".
Känna hur det vrider sig i magen andningen är tung som om du
hela tiden måste dra in så djupa andetag som möjligt för att få luft.
Försöka sluta klia sig själv på armen, som för att distrahera sig mot tankarna
som snurrar i huvudet, "det går inte, det går inte, det går inte"
Utåt sett ser ni att jag är lat, att jag inte "orkar" att jag inte vill.
Jag vill mer än någonsin, jag har all ork i världen men något i huvudet säger stopp.
Hur mycket benen än vill gå hur mycket än armarna vill öppna ytterdörren, så finns det
en spärr någonstans som helt blockerar, om jag har tagit dig till ytterdörren så är det riktigt bra
gjort, det slutade i att benen viker sig och man börjar tok hyperventilera, tårarna bara rinner,
och egentligen så förstår jag inte varför, det bara är så.
Har man kommit hela vägen till bussen, då lär jag sitta på bussen hem direkt efter avstigningen.
Hur ska man förklara för någon att "det går bara inte" . Men hur svårt kan det vara, öppna bara dörren?
Du gör det ju varje dag? ÖPPNA DÖRREN BARA!!! ......men det går bara inte.
Så enkel mening men ändå så svår att förstå. Det går bara inte.
När tankarna inte alls går att styra, när man har känt att det kommer
smygandes med dagarna sen en dag så slår det till.
Vare sig jag vill eller inte. Att ta sig upp ur sängen,
att få i sig frukost, försöka trycka bort tankarna "det här går bara inte"
försöka tänka, "men det handlar bara om 4 timmar",
eller som i skolan, "det handlar bara om en lektion".
Känna hur det vrider sig i magen andningen är tung som om du
hela tiden måste dra in så djupa andetag som möjligt för att få luft.
Försöka sluta klia sig själv på armen, som för att distrahera sig mot tankarna
som snurrar i huvudet, "det går inte, det går inte, det går inte"
Utåt sett ser ni att jag är lat, att jag inte "orkar" att jag inte vill.
Jag vill mer än någonsin, jag har all ork i världen men något i huvudet säger stopp.
Hur mycket benen än vill gå hur mycket än armarna vill öppna ytterdörren, så finns det
en spärr någonstans som helt blockerar, om jag har tagit dig till ytterdörren så är det riktigt bra
gjort, det slutade i att benen viker sig och man börjar tok hyperventilera, tårarna bara rinner,
och egentligen så förstår jag inte varför, det bara är så.
Har man kommit hela vägen till bussen, då lär jag sitta på bussen hem direkt efter avstigningen.
Hur ska man förklara för någon att "det går bara inte" . Men hur svårt kan det vara, öppna bara dörren?
Du gör det ju varje dag? ÖPPNA DÖRREN BARA!!! ......men det går bara inte.
Så enkel mening men ändå så svår att förstå. Det går bara inte.
Kommentarer
Postat av: joli
Postat av: joli
men gumman...:(
mejla mig!
Postat av: kaka
åh sweetie vill bara krama om dig!
Postat av: missy
linda pontare, även om missy är 100 mil bort finns hon här. give me a mail. jag saknar vårt prat, behöver dig.
Trackback